Voila
Saltås recept visade sig vara betydligt bättre än Pain de Martins. Eller så klarar jag bara inte av Martins.
Nu är surdegen klar. Saltåblandningen fick stå ovanför kylskåpet i några dagar och sen såg det otroligt fint ut. Det bubblade och var fast. Till skillnad från Martins recept så skiktade det sig inte, vilket troligen beror på att det är en högre proportion mjöl i degen.
Jag har funderat lite på varför Martins surdegsrecept misslyckades. Det borde egentligen inte vara någon skillnad, båda stod på samma ställe och med nästan samma ingredienser. Skilladen var att Martins fick jäsa i en glasburk och Saltås i en Margarethe-skål med plastlock. Det kan vara syresättningen. Det kan också vara så att glasskålen hade rester av diskmedel i sig som tog livet av bakterierna.
Nåväl, så här fin och bubblande blev surdegen efter tre dagar:
Jag hällde bort större delev av den och matade den på nytt med ett rågat halvdecilitermått mjöl och en deciliter lite ljummet vatten.
Nu ska den stå i någon dag eller så, sen ska den hällas över på ren glasburk (ordentligt ren) och så skall jag baka om några dagar.
